Långfilm, 1969

En passion

Enstöring på ö inleder förhållande med gift kvinna och träffar cynisk arkitekt med fru i Bergmans "första riktiga färgfilm".

Bergman och Sven Nykvists första "riktiga" färgfilm.

"[...] att Bergman inom det psykologiska kammarspelets snäva ramar fortfarande uppvisar det enda mästerskap den svenska filmen äger."

Jurgen Schildt i Aftonbladet

Om filmen

Ingmar Bergmans TV-pjäs Reservatet och En passion utgår från ett gemensamt arbetsmaterial. Våren 1968 skrev Bergman för Svensk Filmindustri ett manuskript med beteckningen L-182 och titeln "ANNANDREAS: Förslag till scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman".

I detta fanns fyra personer vars öden var sammanflätade och vilkas förnamn överensstämde såväl med namnen i pjäsen som med filmens namn. En av kvinnorna hette Anna Fromm. En mängd element i denna ursprungliga version av L-182 återfinns i filmen men i grova drag överensstämde manuskriptet närmast med Reservatet. En senare version av L-182, daterad augusti 1968, bär titeln En passion. Detta manuskript överensstämmer väsentligen med filmen.

En passion, Bibi Andersson — Bibi Andersson om Eva Vergérus: "Och jag tror att hon väljer att till exempel bli lärarinna för hörselskadade, därför att hörselskadade är ju människor som lever i en ännu djupare isolering än vad hon någonsin har gjort. Jag tror jag kommer att uppleva en väldig befrielse och en nåd."

© AB Svensk Filmindustri

Minnesvärt och signifikativt för förevarande kammarspel är att de fyra huvudrollsinnehavarna i särskilda tagningar, var och en för sig, får kommentera sina karaktärers förmodade tillstånd i filmen, ett intervjugrepp som Bergman sannolikt lånat från Godards La Chinoise, som hade premiär 1967. Intervjuperson är Bergman själv, vars första fråga adresseras dramats ledande skådespelare von Sydow:

"Max, hur ser du som skådespelare, rent personligt, på den här Andreas Winkelman?"

Inspirationskällor

Ingmar Bergman i Bilder:

De fyra huvudpersonerna i filmen har Johan/Erik Hell som medspelare. Det finns en parallell mellan denne Johan och fiskaren Jonas i Nattvardsgästerna. Båda blir offer för huvudpersonernas inaktivitet och oförmåga till mänsklig inlevelse. Min föreställning är (fortfarande) att det finns en ondska som inte kan förklaras, en virulent, förfärande ondska som mänskan är ensam om bland djuren. En ondska som är irrationell och inte lagbunden. Kosmisk. Orsakslös. Det finns ingenting som mänskor är så rädda för som den obegripliga oförklarade ondskan.

En passion, Erland Josephsson — Elis Vergérus: "Jag inbillar mig inte att jag når in till människosjälen med det här fotograferandet, tro för fan inte det! Jag kan bara registrera ett samspel och ett motspel av tusentals stora och små krafter. Sen ser du på bilden och fantiserar, alltihop är nonsens. Lekar, dikter. Du kan inte läsa någon annan människa med något som helst anspråk på visshet. Inte ens brutal fysisk smärta ger alltid utslag."

© AB Svensk Filmindustri

Inspelningen

Filmen spelades in på Fårö från september till december 1968. Bergman i Bilder:

Inspelningen av En passion tog fyrtiofem dagar och var tung. Manuskriptet hade skrivits i en utandning och var snarare en redogörelse för stämningar än ett filmscenario i traditionell mening. Annars brukar jag lösa förekommande tekniska problem redan på skrivstadiet. Men här hade jag valt att skjuta dem framför mig och lösa dem vid inspelningen. Det handlade i någon mån om tidsbrist, men framför allt om ett behov av att utmana mig själv.

En passion var också min och Sven Nykvists första riktiga färgfilm. I För att inte tala om alla dessa kvinnor hade vi gjort färg enligt regelboken. Nu ville vi göra färgfilm som färgfilm aldrig tidigare gjorts. För ovanlighetens skull befann vi oss i oavbrutna konflikter. Jag fick känning av mitt tarmsår och Sven fick yrselanfall. Vår ambition var att göra en svartvit film i färg, med vissa häftiga accenter i en hårt tillbakahållen färgskala. Det visade sig svårt. Färgnegativet exponerade långsamt och krävde helt annan ljussättning än idag. Resultaten av våra ansträngningar förvirrade oss och vi grälade ofta och ogärna.

Detta var alltså 1968. Årets speciella bacill nådde även inspelningstruppen på Fårö. Sven hade en assistentfotograf som vi samarbetat med i flera tidigare filmer. Han var kortvuxen och hade runda rekrytglasögon. Ingen hade varit duktigare och flitigare än han. Nu hade han transformerats till aktiv agitator. Han sammankallade stormöten. Där förklarade han att Sven och jag uppträdde diktatoriskt och att alla konstnärliga beslut måste fattas av gruppen. Jag framhöll att de som inte gillade vårt arbetssätt kunde åka hem nästa dag med bibehållna löner. Jag tänkte inte ändra mina inspelningsrutiner och ämnade inte inhämta konstnärliga anvisningar av gruppen.

Ingen ville åka hem. Jag såg till att agitatorn fick andra uppgifter och inspelningen av En passion fortsatte utan vidare möten. Men det blev en av mina tyngsta inspelningar, jämförbar med Sånt händer inte här, Nattvardsgästerna och Beröringen.

En passion, regimanus — Sista uppslaget i regimanuset till En passion.

Foto: Anders Roth © Stiftelsen Ingmar Bergman

Efterspel

Världsdistributionen av En passion sköttes av det amerikanska bolaget United Artists. Tidningen Expressen var inte nöjd med bolagets marknadsföring: "Trots sin nya språkdräkt är det samma gamla schabloner som vädras: En film från Sverige – det där landet av kåta självmordskandidater som har svinkallt utanför stugknuten men desto varmare i sängen."

Filmen visades utom tävlan under Cannesfestivalen våren 1970 och mottogs mycket positivt av de franska kritikerna. I april samma år hade Bergman tilldelats ett specialpris av den katolska juryn vid internationella filmveckan i Valladolid i Spanien, avsedd för filmer med religiöst eller allmänmänskligt innehåll. Han erhöll dessutom manusförfattarnas pris.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Svensk filmdatabas.

Jurgen Schildt i Aftonbladet:

På sina håll och framför allt kanter är det kärt just nu att fnysa åt företeelsen Ingmar Bergman, att betrakta honom som passerad och otidsenlig. Kort sagt att räkna ten and out och speja efter nyare attraktioner. Bortser vi från det moderiktiga i den uppfattningen – inbegripet åsikten att professionalism är fult – stämmer det naturligtvis att Bergman inte är en konstnär som ömsar skinn i onödan. Men det gör inte Godard eller Buñuel eller Antonioni heller. Och vem vill tvinga dem? [...] Så låt oss lämna moderniteten därhän och pränta ner en personlig mening: att Bergman inom det psykologiska kammarspelets snäva ramar fortfarande uppvisar det enda mästerskap den svenska filmen äger.

Lasse Bergström i Expressen:

Det kommer säkert att finnas personer som om En passion måste säga att den är ointressant därför att den är privat eller sluten därför att den utspelar sig på en karg ö och inte har ett ord att säga om det svenska fastlandet som det ser ut i Vilgot Sjömans [...] filmer med viljan att böka om i den sociala vardagen omkring oss, alla stimulerande och viktiga därför att de hjälper oss att se utåt och upptäcka skuggsidorna i välfärden. Men själens dunkla natt kan aldrig bli ett ointressant fenomen och människornas sviktande förmåga att leva med varandra [...] kan aldrig avföras från konstens världskarta, utom möjligen av Mao.

Distributionstitlar

Edna strast (Bulgarien)
Pasión (Spanien)
En pasjon (Norge)
Un passion (Frankrike - översatt titel)
Szenvedély (Ungern)

Alternativtitel: L 182 (produktionsnumret)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Cinematograph AB

Bildformat: Vidfilm (1,66:1)
Färgsystem: Eastman Color
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 101

Censur: 108.495
Datum: 1969-10-10
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2770 meter

Urpremiär: 1969-11-10, Spegeln, Stockholm, Sverige, 101 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1968-09-26-1968-12-08)
Fårö

Musik (I urval)

Kommentar: Avsnitt ur "Always Romantic" av Allan Gray och "Partita nr 3 a-moll" av Johann Sebastian Bach

Ingmar Bergman, regissör: Max, hur ser du som skådespelare, rent personligt, på den här Andreas Winkelman.
Max von Sydow: Jag tycker han är väldigt besvärlig på ett sätt, därför han har ju så länge försökt gömma sig för sin omgivning. Hans misslyckade äktenskap och hans juridiska besvärligheter har ju tvingat in honom i något slags återvändsgränd där han försöker dölja sin identitet, helt enkelt. Och han försöker utplåna sina egna uttrycksmedel, och det där gömstället har ju utan att han kanske själv har blivit medveten om det har förvandlats till ett fängelse för honom. Svårigheten för mig som skådespelare är väl att försöka uttrycka uttryckslösheten.

Eva: Men du, vad innebär ett kulturhus, vad innebär det egentligen, vad ingår?
Elis: Det är gravmonumentet över den totala meningslöshet i vilken människor utav vår sort lever.
Anna: Ja, men varför driver du med det då? Varför bygger du ett kulturhus som du inte tror på? Varför sysslar du inte med något som du verkligen tror på, något som är verkligen sant inom dig själv?
Elis: Jag skulle gå totalt sysslolös. Vad gör du själv?
Anna: Totalt sysslolös, jag försöker syssla med saker jag tror på. Jag försöker att leva i någon pakt med någon form av sanning.
Andreas: Men hur ska du veta vilket som är det rätta där?
Anna: Ja, men människorna känner väl inom sig själva vad som är sant och vad som är rätt. Vi misslyckas, men jag tycker att man ska försöka att sträva efter en form för själslig fullkomlighet.
Elis: Misslyckas du ofta?
Anna: Jag har ikke misslyckats i det som har varit det viktigaste för mig, nämligen att leva med den man jag var gift med, Andreas. Vet du varför jag ikke misslyckades med det? Det var för att vi två levde i en harmoni som kom sig av att vi var sanna mot varandra, att vi var ärliga mot varandra, att vi trodde på varandra. Om jag skulle haft den inställningen till mitt äktenskap som du har till ditt kulturhus, så skulle jag ikke sitta här i dag, så skulle jag inte ha fina minnen, lyckliga minnen. Jag skulle ikke haft någonting att tro på, men nu har jag någonting att tro på.

Elis: För Anna var han av begripliga skäl en katastrof. Varsågod.
Andreas: Tack.
Elis: Hon älskade honom intill galenskap. Jag har aldrig sett nåt sånt. Jag har möjligen läst om det i litteraturen.

Elis: En tid samlade jag bara bilder av våld och våldshandlingar. Här har du sovande mänskor med underavdelningen döda mänskor. Som du ser har jag katalogiserat efter beteenden.

Elis: Jag inbillar mig inte att jag når in till människosjälen med det här fotograferandet, tro för fan inte det! Jag kan bara registrera ett samspel och ett motspel av tusentals stora och små krafter. Sen ser du på bilden och fantiserar, alltihop är nonsens. Lekar, dikter. Du kan inte läsa någon annan människa med något som helst anspråk på visshet. Inte ens brutal fysisk smärta ger alltid utslag.

Eva: Vad är det, Elis? Varför ser du ond ut?
Elis: Det är alltid bagateller som gör mig rasande.

Eva: Nu kan du se hur ful jag är. Se på mig Andreas. Har du legat med en tristare kärlekspartner. Säg att jag har fel.

Bibi Andersson om Eva: Och detta att inte vara någon, att bara vara en produkt av vad andra gör en till. Och att aldrig egentligen få någon vila eller uppleva ett egenvärde. Det gör att jag tror att hon försöker begå självmord. Men ett självmord är ju egentligen ingen lösning. Det är ytterligare en egocentrisk handling. Och jag hoppas att man lyckas rädda henne.

Bibi Andersson om Eva: Och jag tror att hon väljer att till exempel bli lärarinna för hörselskadade, därför att hörselskadade är ju människor som lever i en ännu djupare isolering än vad hon någonsin har gjort. Jag tror jag kommer att uppleva en väldig befrielse och en nåd.

Andreas: Du ber ju bara för din egen skull.
Anna: Gå din väg. Lämna mig ifred. Gå din väg.
Andreas: Jävla usel teater. Jävla teater.

Andreas: Det är ohyggligt att inte vara lyckad. När alla människor anse sig ha rätten att bestämma över en, deras välvilliga förakt. Den där korta lusten av att trampa på någonting levande.
Anna: Jag förstår, Andreas, du behöver inte
Andreas: Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning. Jag vet att det låter, kanske löjligt, pretentiöst, eftersom nästan alla människor tvingas leva utan känsla utav egenvärde. Förödmjukad i grunden, halvkvävda och nerspottade. De vet inte något alternativ. Även om de visste det skulle de aldrig sträcka sig efter det. Förstår du mig? Kan man vara sjuk av förödmjukelse? Eller är det en sjukdom som vi är smittade av allesammans, som vi måste leva med? Vi talar så mycket om frihet Anna. Säg, är inte friheten ett fruktansvärt gift för de förödmjukade? Eller ordet frihet bara en drog som de förödmjukade måste använda för att kunna uthärda?

Texten avslöjar filmens slut.

Filmens produktionsnummer L-182 visas. En skock får ses fredligt betande. På taket till ett hus är en medelålders man sysselsatt med reparationer. Regissören Ingmar Bergman presenterar honom som Andreas Winkelman, bosatt ensam på en ö sedan någon tid. På himlen ses ett järtecken i form av tre vädersolar.

Andreas möter Johan Andersson, en fattig enstöring i grannskapet och föreslår denne att komma över på en pratstund. Andreas isolering bryts av en annan öbo, Anna Fromm. Hon kommer för att ringa ett viktigt samtal på hans telefon.

Filmfiktionen bryts och Ingmar Bergman frågar skådespelaren Max von Sydow om dennes uppfattning av Andreas Winkelman. Sydow föreställer sig en man som dragit sig undan världen efter ett olyckligt äktenskap och konflikter med rättvisan. Nu försöker han dölja sin identitet.

Anna Fromm har glömt sin handväska vid besöket hos Andreas. Han passar på att läsa ett brev som sticker upp ur den. Det är skrivet av Annas make och avslöjar att äktenskapet går mot sin upplösning. Annas man - även han bärande namnet Andreas - vill lämna henne. En fortsatt samvaro skulle kunna utlösa "fysiska och psykiska våldsamheter", skriver mannen.

En dag påträffar Winkelman en hundvalp hängande i en snara i skogen. Det tycks finnas en djurplågare på ön.

Anna bor hos Elis Vergérus och är nära vän till dennes hustru Eva. Under ett besök hos familjen med middag och övernattning lär Andreas närmare känna sina grannar. Elis är en framstående arkitekt, nyligen tilldelad uppdraget att bygga ett kulturcentrum i Milano. Trots sin berömmelse är han egentligen likgiltig för andra aspekter på arbetet än prestige och inkomster. Hans hobby, med tiden förvandlad till en passion, är att samla fotografier av människor, tagna i de ögonblick då de inte förställer sig. Samtidigt är han medveten om att bilderna ljuger. Eva älskar honom men känner sig helt utestängd, ett hjälplöst offer för hans dominerande vilja och kalla cynism. Elis berättar för Andreas att hustrun en tid varit älskarinna åt Annas man. Anna försöker övertyga sällskapet om sitt harmoniska äktenskap, byggt på fullständig uppriktighet, men de vet att hon inte talar sanning.

Om nätterna plågas Anna av mardrömmar. Intervjuad av Bergman svarar Liv Ullmann att hon känner en stor sympati för Annas sanningskrav men det innebär också en fara: när hon inte möts av gensvar från omgivningen förfalskar hon verkligheten.

Då Elis är bortrest anförtror sig Eva i sin övergivenhet åt Andreas och stannar hos honom en natt. Andreas får av henne veta att Annas man och parets lille son omkommit i en bilolycka och att Anna, som körde, skadats svårt i benet. Eva har själv en gång förlorat ett barn då hon var havande och har sedan aldrig fått några.

En av bönderna på ön finner åtta av sina får sargade till döds. Befolkningen riktar sina misstankar mot Johan Andersson. Han lever ensam och har varit på mentalsjukhus efter att ha förlorat ett rättsmål.

Elis införlivar Andreas i sin fotosamling, ger honom ett uppdrag och ordnar på ett förödmjukande sätt upp hans dåliga affärer. Andreas avtvingas dessutom upplysningarna att han suttit i fängelse för checkbedrägerier, rattfylleri och polismisshandel.

Anna och Andreas flyttar ihop. Förhållandet präglas inte av djupare lidelse men är ganska lyckligt. Anna berättar detaljerat om sitt äktenskap och om den svåra olyckan. En gång lämnade mannen henne men Anna letade rätt på honom och tog honom tillbaka.

För Johan Andersson förvärras situationen utan att någon tycks kunna ingripa. Han får hotelsebrev där han utpekas som mördare. I sitt hus ser Anna och Andreas på TV hur polischefen i Saigon skjuter ned en tillfångatagen gerillasoldat. Anna försöker få Andreas att erkänna att han haft ett förhållande med Eva men han nekar.

Bibi Andersson beskriver Eva som en kvinna helt utan känsla av egenvärde. Hon tror att Eva kommer att försöka begå självmord men överleva, befriad från sitt gamla jag.

Polisen finner Johan död i sin stuga. Han har hängt sig. I ett efterlämnat brev till Andreas berättar han att några personer utsatt honom för en hemsk behandling och tvingat honom att bekänna nidingsdåden på ön. Då Anna ber för Johan kallar Andreas det dålig teater.

Förhållandet mellan Anna och Andreas fräts långsamt sönder. Han flyr in i dagdrömmar och reser sin svaghet, sitt självförakt och sina misslyckanden likt en mur omkring sig.

Erland Josephson beskriver Elis Vergérus: en man som anser att han är totalt likgiltig både i egna och andras ögon. Att förfasa sig över människornas dårskap betraktar han som hyckleri. Han har bestämt sig för att deras lidande inte skall hålla honom vaken om nätterna.

Våldet bryter in i Annas och Andreas samliv. Anklagad för att ha ljugit om sitt äktenskap förlorar Andreas besinningen, hugger efter Anna med yxan och slår henne. Uppskakade drar de sig in i stugan. En brandbil far förbi. Någon har tänt på en ladugård, en häst har bränts till döds. Anna hämtar Andreas i bil vid brandplatsen. I bilen begär han att få bli fri, att få sin ensamhet tillbaka. Deras förhållande är byggt på lögner, menar han, och berättar att han läst brevet i hennes väska. Hon tycks förlora herraväldet över fordonet och Andreas griper tag om ratten samtidigt som han anklagar henne för att försöka döda honom på samma sätt som den förre maken. Anna svarar vädjande att hon kommit för att be om förlåtelse. Förlamad av misstro vet Andreas inte vilken väg han skall gå och sjunker slutligen till marken medan regissörens röst förklarar: - Den här gången kallades han Andreas Winkelman.