Ansikte mot ansikte

Om filmen

I Bilder skriver Bergman om filmens lite ovanliga tillkomst:

När vi var i USA frågade Dino De Laurentiis: 'Gör du någonting, som jag skulle kunna få?' Då hör jag mig själv säga: 'Jag gör en psykologisk thriller om en mänskas sammanbrott och hennes drömmar.' 'Det låter storartat', sa han. Så skrev vi kontrakt.

Det här skulle ju vara en lycklig period i mitt liv. Jag hade Trollflöjten bakom mig och Scener ur ett äktenskap och Viskningar och rop. Jag hade fram­gång på teatern. Vårt lilla bolag producerade andras filmer och pengarna strömmade in. Det var precis den rätta tiden att ta tag i en svår uppgift. Det konstnärliga självförtroendet var på höjdpunkt. Jag kunde göra vad jag ville och vem som helst var beredd att finansiera mina ansträngningar.

Inspirationskällor

Ur Bilder:

Plötsligt kommer filmen som den borde ha varit (ur arbetsboken):

Hon sitter på golvet i mormoderns våning och statyn rör sig i solen. I trappan möter hon en stor hund som visar tänderna. Då kommer hennes man. Han är klädd till kvinna. Då söker hon en läkare. Hon är ju själv psykiater och säger att 'den här drömmen förstår hon inte, trots att hon förstått allt som hänt henne de sista trettio åren'. Och så reser sig den gamla damen från sin väldiga, smutsiga säng och ser på henne med sitt sjuka öga. Men mormor och morfar håller om varandra och mormor stryker honom över kinderna och viskar ömma ord till honom trots att han inte kan säga annat än enstaka stavelser.

Men bakom allt detta, bakom draperiet, pågår ett viskande samtal om vad som lämpligen bör göras med henne rent sexuellt, kanske vidga hennes anal­öppning. Och med detsamma dyker Hon upp, den Andra som tar lätt på sådana saker och som smeker henne på alla sätt. Det är oväntat behagligt. Men nu kommer någon och ber henne om hjälp, riktigt ber henne, denna någon är i en förtvivlad situation. Men då får hon ett raserianfall och sedan ett ångestanfall, för spänningen ger inte med sig. Då är det trots allt en lättnad att planera och utföra det där mordet på Maria som hon så länge har gått och tänkt på. Men sen är det ännu svårare att få någon som bryr sig om mig och som talar om för mig att jag inte ska vara rädd. Men om jag byter kläder helt och hållet och går på party så måste ju alla förstå att jag är oskyldig och kasta misstankarna på någon annan. Men alla är maskerade och plötsligt dansar de en dans hon inte känner till, en pavane i rummet med kandelabrarna.

Någon säger att flera av dem som dansar är döda och har kommit för att med sin närvaro hedra festen. Bordsytan är svartglänsande. Hon stöder brösten mot bordsytan och sjunker långsamt neråt och någon slickar henne över hela kroppen, särskilt mellan benen. Det känns inte alls ångestfullt utan tvärtom lustfyllt. Hon skrattar och en mörkhårig flicka med stora röda händer lägger sig över henne. Vacker musik på ett ostämt piano. I samma ögonblick öppnas dörren, den breda, ålderdomliga dubbel­dörren, och hennes man kommer in med poliser och de anklagar henne för mordet på Maria. Då håller hon ett lidelsefullt försvarstal, sittande naken på golvet i det avlånga, dragiga rummet. Den enögda kvinnan höjer handen och sätter fingret framför munnen i en tystande befallande gest.

I Bilder beskriver Bergman hur filmen borde ha gjorts:

"Om jag hade haft de erfarenheter jag har idag och den kraft som jag hade då, skulle jag ha översatt detta material i praktiskt genomförbara lösningar och inte tvekat ett ögon­blick. Det hade blivit en oantastlig cinematografisk dikt. För mig är det här inte en fortsättning på Viskningar och rop. Det är långt förbi Viskningar och rop. Här är änt­ligen alla former av berättande upplösta."

Inspelningen

Med några få undantag underkänner Bergman det centrala arbetet med drömmen:

Under inspelningen av Ansikte mot ansikte var alla mycket entusiastiska och det är naturligtvis betydelsefullt. Ingen brydde sig om att jag oavbrutet gjorde om dröm­marna, ändrade dem och flyttade dem. Jag iscensatte till och med min gamla Fridell-etsning med snö på möblerna och den lilla flickan som stod med ljuset som lyste på den hemska Clownen.

Två korta drömavsnitt kan jag godkänna. Det ena är när Damen med ögat kommer fram till Jenny och stryker henne över håret. Det andra, som åtminstone är rätt tänkt, är Jennys korta möte med föräldrarna som råkat ut för bilolyckan. Den är ganska bra scenerimässigt. De kryper bakom kakelugnen och börjar gråta när Jenny slår dem. Men scenen är felregisserad i ett avseende: Jenny skulle ha blivit lugn i stället för att gå på i samma stil som föräld­rarna. Det förstod jag inte då. Men här finns en konkret drömstämning. Allt det övriga är ansträngning. Jag irrar omkring i det som jag varnar för i förordet till manu­skriptet, ett klichélandskap.

Efterspel

Mottagandet i USA, där filmen hade premiär, var dock övervägande positivt. Roger Ebert tyckte visserligen att filmen var "förvirrad och ibland överarbetad", men att "Liv Ullmann gör Ansikte mot ansikte till en nödvändighet för varje seriöst menad biobesökare – vi har inte sett sådant själsligt djup på vita duken sedan hennes debut i Persona för tio år sedan”. Även filmens producent var begeistrad medan Bergman gjorde sig lustig över ofrivilliga associationer som resultatet medgav: