Kvinnors väntan

Denna Ingmar Bergmans elfte film i egen regi betecknades av kritikerna som hans första komedi. Några recensenter uppmärksammade att den inledande episoden var en bearbetning av författarens skådespel Rakel och biografvaktmästaren. "Låt inte eventuella fördomar mot djupingen Ingmar Bergman avskräcka er från hans trettonde film vid 34 års ålder och hans definitiva mandomsprov?", skrev Aftonbladets Filmson och fortsatte:

Utan att på något sätt svika sin klädsamma attityd som illusionslös sedesskildrare och fordringsfull moralist har han åstadkommit sin mest mångskiftande men också jämnaste och mest harmoniska film och överraskar kanske somliga med att framträda som en lysande kvick komediförfattare, låt vara med vassa klor i de smeksamma kattfötterna.

Att filmens författare och regissör inte förlorat sin skärpa menade även Karl Ekwall i Aftontidningen: "Ingmar Bergman tecknar människor som en månglare rensar fisk. Några raska snitt med kniven så är yttre höljet borta. Glatt grinande håller han upp det bara skelettet och kallar proceduren en komedi eller ett ljust broderi på mörk botten." Dock märkte Ekwall nya inslag i Bergmans filmdiktning, "mjukare och innerligare tongångar än förr, mer förståelse för mänsklig skröplighet".

Allra mest entusiastisk var (som vanligt, frestas man skriva), Lill i Svenska Dagbladet:

Risken med att skriva en recension om Ingmar Bergmans nya film är att man förlorar sig i entusiastiska superlativer. Men det är verkligen inte så lätt att bemanna sig med kritisk förbehållsamhet i detta fall. Kvinnors väntan är en episodfilm, där filmdiktaren och regissören Bergman öser ur sin fantasi och uppfinningsrikedom, sin ömhet för människorna och sin bestickande, lätta och varma humor som ur ett ymnighetshorn - och där han dessutom demonstrerar sin tekniska virtuositet som aldrig tidigare. Däremot har han denna gång alldeles avstått från melodramatisk överbetoning, från karikering och gymnasiala kramputbrott. Han har kvar hela sitt hjärta för den fräscha och dåraktiga ungdomen, för de förkomna och övergivna, men han har också nått fram till förståelse för en kompromissande medelålder och funnit att den inte nödvändigtvis måste bestå av nedsjaskade odjur i människohamn, att även resignationen kan ha sitt milda vemod och bäras med humor utan hjärtlöshet.

Mest kritisk var (som vanligt, frestas man skriva) Staffan Tjerneld i Expressen. Intellektuellt sett var det "rena rama snömoset" och "pornografi i en för borgerlig publik acceptabel form". Han kände sig beredd att be "en tyst bön om en svensk filmkväll där de agerande har mera på sig än nattlinnen, där sängen inte är enda möbeln och där handlingen rör sig om något annat. Likgiltigt vad. Vi är dock inte ett folk av erotomaner".

Distributionstitlar

L'attente des femmes (Frankrike)
L'attente des femmes (Belgien)
Cekáni zen (Tjeckoslovakien)
Donne in attesa (Italien)
Kvinnors väntan (Norge)
Mens kvinder venter (Danmark)
Odottavia naisia (Finland)
Quando as mulheres esperam (Portugal)
Secrets of Women (USA)
Sehnsucht der Frauen (Västtyskland)
Sehnsucht der Frauen (Östtyskland)
Tres mujeres (Spanien)
Waiting Women (Storbritannien)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk): Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (köpvideo): Svenska Filminstitutet
Laboratorium: Svensk Filmindustris filmlaboratorium
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Smink: Firma Carl M. Lundh AB

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 107

Censur: 081.335
Datum: 1952-10-22
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2945meter

Urpremiär: 1952-11-03, Röda Kvarn, Stockholm, Sverige, 107 minuter

Inspelningsplats

(1952-04-03-1952-05-30)
(1952-06-16-1952-06-20) (kompletteringar)

Sverige Filmstaden, Råsunda, Stockholm, (ateljé)
Sverige Stockholm
Sverige Siarö, Österåkers kommun
Frankrike, Paris

Musik

Titel: Orfeo ed Euridice. Dans i de saligas ängder Alternativ titel: Orfeus och Eurydike. Dans i de saloigas ängder
Kompositör: Christoph Willibald Gluck (1762)
Textförfattare: Ranieri de' Calzabigi (italiensk text 1762) Göran Rothman (svensk text 1773
Kommentar: Instrumental.

Titel: Can-Can (Nordgren)

Kaj: Vad sa du egentligen till den stackars självmördaren?
Paul: Vad jag sa, ja? "Det värsta är inte att vara bedragen, utan att vara ensam", sa jag. Om det nu är sant eller inte. Men det lät bra.

Rakel: Jag har förstått att Eugen är mitt barn och att det är min uppgift att ta vara på honom. Men det är mycket synd om honom, han lider ju så svårt under det som han kallar sin meningslöshet. Ändå betyder han allt för mig numera.
Maj: Så vacker.
Rakel: Sentimentalt kanske, jag vet inte. Men min mening i livet är Eugen och han säger, att det enda som håller honom vid liv, det är jag. På så sätt stöder vi varann, det är mycket enkelt.

Karin: Den dugliga jäveln är förstås du?
Fredrik: Ja, varför inte? Jag har arbetat upp fars gamla företag till en världsorganisation där vi själva äger 79 procent av aktierna. Själv är jag i mina bästa år, full av arbetsglädje, energi och stora idéer inför framtiden. Som ter sig ganska ljus. Mina barn är begåvade och väluppfostrade, och jag har en vacker hustru. Jag revolutionerar vår exportindustri, jag har inga fiender, jag är lite berusad…
Karin: Du har inga vänner heller.
Fredrik: Nä, det behövs inte, jag mår bra, sover bra, magen bra. Bra tänder, bra ölsinne, champion i bowlingklubben. Kan jag önska mig mer? Nej. Du, det är som livets alla förtretligheter tog till flykten tvärt jag visade mig.
Karin: Mm, du är verkligen enastående.
Fredrik: Jag urskiljer det ironiska tonfallet men jag fäster mig inte vid det, Karin lilla. Ingen man är stor inför sin hustru.
Karin: Nej, Gud är nog inte gift.

Karin: Slog du dig?
Fredrik: Nej, men cigarren och glasögonen gick åt helvete. Så går det när kvinnor ska ordna saker.
Karin: Är det jag som har konstruerat hissen, kanske?
Fredrik: Konstruktörens mor, hon var förmodligen kvinna.

Fredrik: Bland det otrevligaste jag vet, näst ormar, råttor och kommunister, det är att vara instängt på ett mycket litet utrymme och att inte kunna komma ut. Jag är faktiskt lite svettig.
Karin: En svaghet hos den starke. Hurra!

Karin: För femton år sedan skulle du ha varit salig om du skulle få sitta så här med mig.
Fredrik: Var inte fjollig, för femton år sedan vägde du mindre.
Karin: Du är väl inte heller nån Adonis precis. Eller vad säger småflickorna?
Fredrik: Kvinnor är skamlösa till och med med sina äkta män. Vad säger dina vackra ynglingar, dina knähundar som du omger dig med nuförtiden?
Karin: Visste du inte att kvinnans härligaste blomstringstid infaller efter fyllda trettiofem?
Fredrik: Nej, och jag vägrar att veta det.
Karin: Synd, vi skulle kunna ha mycket roligt, du och jag.

Karin: Ska du ha?
Fredrik: Nej tack, bevare mig väl.
Karin: Men det mättar.
Fredrik: Nej tack.
Karin: Ja, som du vill då.
Fredrik: Ja, var snäll och ge mig en bit ändå. Det finns kanske bättre choklad nu än när jag var barn.

Fredrik: Har du varit mig otrogen nån gång?
Karin: Javisst.
Fredrik: Jaså, det tillstår du utan vidare.

Karin: Du har verkligen inte rört dig i de allra bästa kretsar.
Fredrik: Nej.
Karin: Kvinnor som kvinnor. Alla har vi ju samma lekamliga utrustning, mer eller mindre perfekt. För jag antar att det inte var fråga om ett rent själsligt umgänge?

Karin: Varför har du inte själv berättat för mig om alla dina historier?
Fredrik: Vi har aldrig talat om såna här saker förr.
Karin: Det har varit det dumma det.
Fredrik: Det har varit det kloka. Var och en lever sitt liv. Vi uppfostrar våra barn, vi har vårt hem gemensamt. För övrigt full frihet, fri diskretion. C’est tout.

Fredrik: Det där med älskarna, var det också…
Karin: Bara lite sant.
Fredrik: Lite sant ändå.
Karin: Svartsjuk?
Fredrik: Sådär.
Karin: Ja, det gläder mig. Vad det gläder mig, min älskade. Vad det gläder mig, min Othello.

Texten avslöjar filmens slut.

I släkten Lobelius' villa i skärgården sitter en sommarkväll fyra svägerskor och väntar på att männen skall komma ut med båt från Stockholm. För första gången på många år tänker den stora familjen fira gemensam semester på det gamla sommarnöjet.

Barnen har gått till sängs och kaffet dukats fram. Kvinnorna fördriver tiden med handarbete och samtal, och stämningen blir efter hand alltmer förtrolig. Annette, äldst och gift med Paul Lobelius, för in samtalet på förhållandet till männen genom att avslöja hur vanemässigt och tomt hennes äktenskap blivit; hon och maken uppträder som ''två bugande kineser'' mot varandra.

Rakel är snart trettio år och gift med Eugen, en vilsen och vek akademiker. Hon berättar om en händelse för flera år sedan som fick en avgörande betydelse för deras äktenskap.

En sommar då de bodde i skärgårdshuset kom hennes barndomsvän och klass!kamrat Kaj på besök. Med deras intima lekar i minnet går han utan omsvep in för att erövra henne.

Rakel gör till en början motstånd, men svältfödd på kroppsliga njutningar ger hon till sist efter och ligger med Kaj i det gamla badhuset medan Eugen är i stan. Då mannen återvänder låtsas Kaj som om ingenting hänt.

Det falska och overkliga i situationen driver Rakel att avslöja sin otrohet, vilket för med sig ett häftigt uppträde mellan makarna. Eugen tappar helt fotfästet, ger sig in på utläggningar om hur boet skall delas vid den kommande skilsmässan och hotar senare på natten att skjuta sig med ett salongsgevär. Paul, tillkallad av Rakel, avväpnar och lugnar honom. Genom Eugens häftiga reaktion har Rakel insett sin verkliga betydelse i hans liv och de försonas.

Den unga Marta talar om den tid då hon skulle föda Martins barn. Efter studenten hade hon givit sig av till Paris och börjat leva ett ganska lättsinnigt liv.

En kväll träffar hon på en nattklubb Martin, misslyckad konstnär och familjen Lobelius' svarta får. Mötet bildar upptakten till en romantisk kärlekssaga i världsmetropolen.

Den får sitt tvära slut i det ögonblick släktens huvudman Fredrik dyker upp i spetsen för en mindre familjedelegation -- på återväg från spaniensemester -- och hotar dra in Martins underhåll om han inte infinner sig på faderns begravning.

Martin hyser inga varmare känslor för sin far, men de ekonomiska realiteterna tvingar honom att underkasta sig påbudet. Marta har just fått veta att hon är gravid. Innan hon hinner dela sin lycka och oro med Martin har han beslutat lämna henne och resa hem.

Djupt sårad återvänder hon till Stockholm och föder sitt barn ensam. I väntan på förlossningen kretsar hennes tankar och drömmar kring tiden med Martin. Senare förlät hon honom hans svaghet, och de är nu gifta.

Karin, näst äldst av svägerskorna, är gift med familjefirmans driftige chef Fredrik, som förlagt sin huvudsakliga verksamhet -- de erotiska förbindelserna inbegripna -- utanför hemmet.

Hustruns berättelse förtäljer hur hon och Fredrik, hemkomna efter firmans hundraårsjubileum, fastnar i hissen och måste tillbringa natten tillsammans på det begränsade utrymmet.

Oväntat på tu man hand med sin något påverkade make får Karin tillfälle att driva med hans högfärd, egoism och kvinnohistorier. Fredrik kläs av all sin värdighet men upptäcker i gengäld att hans hustru inte bara är vacker utan också begåvad och älskvärd.

När de slutligen faller i varandras armar har han erbjudit henne att följa med som sin sekreterare och älskarinna på en kommande utlandsresa. Nästa morgon kallas Fredrik till ett viktigt sammanträde, och nattens löften förflyktigas; makarna faller in i det gamla rollmönstret.

Den sjuttonåriga Maj, Martas yngre syster, har lyssnat till kvinnornas samtal. Hon är förälskad i Annettes son Henrik och kan inte tänka sig att kompromissa med sina känslor som de äldre.

Före gryningen rymmer det unga kärleksparet i båt. Marta är orolig för deras öde, men Paul lugnar henne med orden: ''Jag säger låt dem rymma. Tids nog kommer de tillbaka.''