Långfilm, 1951

Sommarlek

Balettdansös läser sin döde pojkväns dagbok och minnen av ett skärgårdsäventyr väcks till liv.

Maj-Britt Nilsson i paradroll som prima ballerina

"Upprinnelsen är en i tidsperspektivet ganska rörande kärleksepisod som jag upplevde en sommar när familjen bodde på Ornö."

Ingmar Bergman, Bilder

Om filmen

Perioden kring 1950 var tung för Ingmar Bergman. 1949 gick hans kontrakt med Göteborgs Stadsteater ut och därmed hans huvudsakliga inkomstkälla. Tillsammans med sin gamle filmproducent Lorens Marmstedt försöker han återuppliva Intima Teatern, men den går i konkurs efter två fiaskoföreställningar (Brechts Tolvskillingsoperan samt, som dubbelföreställning, Hjalmar Bergmans En skugga och Anouilhs Medea). Dessutom var den svenska filmbranschen i konflikt med staten om den höga nöjesskatten, något som 1951 skulle kulminera i en lockout och ett års filmstopp. Naturligtvis ytterligare sten på ekonomisk börda för Bergman, vars privatliv till råga på allt är i kaos: 1949 rymmer han från hustru och barn till Paris med en älskarinna, som blir med barn. Han skiljer sig, gifter om sig med Gun Hagberg som "var utan arbete och nu hade jag tre familjer att försörja." "I min sorg', minns Bergman, "skrev jag en film som fick namnet Sommarlek". Det första utkastet kan dateras redan till den helt unge Bergmans första prosaförsök. Strax efter studentexamen låg han sjuk och roade sig med att skriva "bara för nöjes skull och helt avsett för skrivbordslådan." När världen stod i brand (det var precis före andra världskrigets utbrott) ville han skriva om något glädjefullt som motvikt, nämligen Sommarlovet i skärgården och Den Första Stora Kärleken. I en intervju med Fritiof Billquist beskriver Bergman fortsättningen:

Så försvann den latinska skrivboken i vilken sagan skrivits, och åtskilligt inträffade: Det blev både hets och kris och kvinnor utan ansikte och fan och hans mormor och sturm und drang och det ena med det andra.

En dag dök latinskrivboken upp, och pärlorna skimrade lika vacker som förr. Det var fortfarande väldigt länge sedan och vinter och krig.

Då kom filmidén. Jag skulle göra en film, växla pärlorna i pengar. Marie (som berättelsen hette) skulle försörja sin pappa. Och så skrev jag ett filmmanus.

Sommarlek, arkivmaterial, c00300003a — Tidig manusversion av Sommarlek, med titeln Marie. Daterad Rättvik den 28 september 1945.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Länge var den allra första versionen av manuset är förkommen, men år 2020 fick Kungliga Biblioteket in arkivet efter Else Fisher. I denna donation återfanns Ingmar Bergmans originalmanus med titeln 'Sentimental resa' daterad till februari 1945. Fram tills dess var den tidigaste kända versionen 'Marie' som är daterad 28 september 1945. Det rör sig om en uppenbar förlaga till Sommarlek, även om - som Maaret Koskinen påpekat - handskriftens titelroll inte liknar den färdiga filmens Marie särskilt mycket. För manusbearbetningen fick Bergman hjälp av Herbert Grevenius och tillsammans bearbetade de berättelsen till filmfähigt manuskript.

Inspirationskällor

Den Första Stora Kärleken som enligt Bergman inspirerat till 'Marie' och därmed Sommarlek beskriver Bergman lite mer utförligt i Bilder:

Sommarlek har en lång förhistoria. Upprinnelsen är en i tidsperspektivet ganska rörande kärleksepisod som jag upplevde en sommar när familjen bodde på Ornö. Jag var sexton år och som vanligt fast för ferieläsning och kunde bara momentant delta i mina jämnårigas fritidsaktiviteter. Dessutom var jag inte klädd som de, jag var mager och finnig och stammade, när jag inte var tyst och läste Nietzsche.

På den så kallade Paradisön längst ut mot fjärdarna bodde en flicka som också var ensam. Mellan oss uppstod en skygg kärlek, som det blir när två unga ensamheter söker varandra.

Vår kärlek dog när hösten kom, men blev underlag för en berättelse som jag skrev sommaren efter min studentexamen.

Den ensamma flickan hette Babs. Åtminstone finns i Bergmans privatarkiv ett svart vaxdukshäfte med olika utkast till noveller, pjäser och filmmanus (bland annat det första kända utkastet till Hets), med en dedikation.

Sommarlek, Maj-Britt Nilsson, Alf Kjellin Birger Malmsten — Den döde Henrik (Birger Malmsten) hemsöker Marie (Maj-Britt Nilsson) och Davids (Alf Kjellin) förhållande.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Detta har nu inte mer med Sommarlek att göra än att förhållandet till denna Babs alltså troligen är den inspirerande erfarenheten. Och en sak till: en detalj, men en fin sådan. Det är Maaret Koskinen som har gjort oss uppmärksamma på att i just Sommarlek dyker ett vaxdukshäfte upp, som ett spöke från det förflutna: "I Sommarlek från 1951 hittar ju Marie, filmens kvinnliga huvudperson, en gammal pojkväns dagbok, som får henne att minnas den magiska sommaren de upplevde tillsammans som tonåringar." I manuskriptet till Sommarlek beskrivs upptäckten på följande vis: "Marie glor på försändelsen och öppnar den. Ut faller en bok ur det bruna kuvertet. Den är i svart vaxdukspärm och gammal. Den faller upp och Marie säger skrämd – Jösses då." Ja, jösses. Så måste Bergman själv ha känt när han hittade sin gamla novell 'Marie' som ju försvann och materialiserades på nytt. Som så ofta med Bergman vävs liv och verk samman: det verkliga vaxdukshäftet "återanvänds" i filmen och får en säregen laddning.

Inspelningen
Inspelningen av filmen inleddes 3 april och avslutades 18 juni 1950, med ett uppehåll på några veckor i maj. Inspelningsplatser var förutom Råsundaateljéerna och Saltsjöbaden just Dalarö: platsen för den ungdomsförälskelse som varit filmens ursprung. "Vi filmade i de yttre fjärdarnas övärld. Landskapet med dess speciella blandning av kulturbygd och vildhet spelade med i filmens olika tidsplan, i sommarljus och höstskymning. [...] Det blev en av mina lyckliga inspelningar."

Sommarlek, bakombild, Bergman, Maj-Britt Nilsson, Alf Kjellin, Gunnar Fischer — Bergman ger yviga instruktioner till Maj-Britt Nilsson (Marie) och Alf Kjellin (David) medan Fischer observerar bakom kameran.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Fotograf var Gunnar Fischer, som fick uppbåda allt sitt kunnande för de skiftande ljusförhållandena. Resultatet var bländande: en svensk recensent tyckte Fischers kamerarbete vara "värt hur många blommor som helst, bravo, bravo, bravo!" Och en fransk recension av den blivande regissören Jean-Luc Godard skulle kalla Sommarlek för "världens vackraste film". Huvudrollen som Marie spelades av Maj-Britt Nilsson, en av det svenska 1950-talets starkast lysande filmstjärnor. Bergman var påtagligt imponerad: "Kameran fångar henne med en förälskelse som är lätt att förstå. Hon tar till sig historien och lyfter den med sin geniala lekfullhet och sitt allvar." Birger Malmsten, en av Bergmans flitigast använda skådespelare vid tiden, passade med sitt romantiska utseende perfekt i i rollen som den blyge studenten. Malmsten fick ofta spela mer eller mindre maskerade alter egon till Bergman, men för denna sin rollfigur kände han inte så mycket: "Både Marie och balettmästaren och den något avskavda fnasiga journalisten är projektioner av mig själv, medan studenten är någon sorts blek klädhängare som jag inte hade så mycket intresse för."

Den "fnasiga" journalisten spelades av Alf Kjellin, som några år tidigare gjort sin kanske mest berömda rollprestation som den upproriske gymnasisten Jan-Erik Widgren i Hets. Stig Olin spelade balettmästaren och i en mindre roll som balettflicka såg man Annalisa Ericsson, kanske mest känd som revyartist och skådespelerska i lättsamma komedier.

Sommarlek, Maj-Britt Nilsson, Stig Olin — Marie (Maj-Britt Nilsson) och balettmästaren (Stig Olin).

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Apropå balett så utspelas en del av filmen på Kungliga Operan (även om institutionen inte nämns vid namn), där Marie i filmens presens är prima ballerina. Bergman ville spela in på plats, men teamet vägrades tillträde efter att man läst manuskriptet: Operan skulle inte associeras med så lättfärdiga karaktärer.

En liten detalj av intresse för svenskar är att filmens animerade sekvens är gjord av den helt unge Rune Andréasson, skapare av den senare omåttligt populära seriefiguren Bamse, världens starkaste björn.

Efterspel
Inspelningen avslutades som sagt i mitten av juni 1950, men trots snabbt efterarbete med den rutinerade Oscar Rosander som klippare (vilken hade arbetat med Bergman sedan debuten Kris), fick premiären skjutas upp till året därpå. På grund av filmbranschens ekonomiska kris (som strax skulle leda till inspelningsstopp) tvingades SF planera om distributionsföljden, vilket ledde till att Sånt händer inte här, som spelades in strax efter Sommarlek, hann få premiär före. Att beställningsfilmen och spionthrillern Sånt händer inte här därmed fick företräde är i retrospektiv lite ironiskt: den är nämligen Bergmans enda av honom själv 'dödskallemärkta' film, som av upphovsmannen inte tillåts visas offentligt. Sommarlek däremot, har han kallat sin käraste film någonsin.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Ingmar Bergman, Laterna Magica.
Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, Bergman om Bergman (Norstedts, Stockholm 1970).
Maaret Koskinen, I begynnelsen var ordet, (Stockholm, Wahlström & Widstrand, 2002).
Jean-Luc Godard, "Bergmanorama", Cahiers du cinéma nr 85, juli 1958, omtryckt i svensk översättning av Anna-Lena Bouchet i Chaplin 30, nr. 2-3 1988, 130-132.
Svensk filmdatabas.
Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima i Bergman om Bergman (Norstedts, Stockholm 1970).
Svensk filmdatabas.

Sommarlek hade till slut premiär den 1 oktober 1951 på Röda Kvarn i Stockholm. Recensionerna var översvallande och det var Bergmans första kritikersuccé som filmregissör. Dagens Nyheter menade att "här finns bilder som hör till de mest charmfulla som svensk film på länge har visat” även om man också hade invändningar: "Men naturligtvis finns det också i denna Ingar [sic] Bergman-film gott om konstruktioner – av det slag som Ingmar Bergman alltid roar sig med att sätta in, också sin vänligt sinnade publik till förtret." Svenska Dagbladets signatur "Lill" var ännu mer entusiastisk (om än inte reservationsfri: här finns "ett par Bergman-klichéer"):

Sommarlek är till största delen ett sinnesbetagande stämningsmåleri. Intensivare och vackrare i bild och ljud kan det helt enkelt inte göras! Ung kärlek och svensk sommar med allt vad det innebär av brusande livsglädje och milt böljeplask, av hektisk utlevelse och solhetta – hela tiden med ängslan på botten, ängslan för döden och det okända, för hösten och mörkret – har fångats i en rapsodi utan motstycke hittills i Ingmar Bergmans produktion.

Flera tyckte sig se en ny regissör. Robin Hood i Stockholmstidningen: "Det är en annan Ingmar Bergman än den man vant sig vid som här möter upp. Densamme och dock en annan. Det finns ingenting 'konstigt' i filmen." Harry Scheins filmkrönika i Bonniers Litterära Magasin hade också titeln "En ny Bergman?" och han såg i denna "geniala bagatell" en regissör som befriat sig från tungsinne och metafysik: "Djävulen och ödet är visserligen med, men de verkar så onödiga även med Bergmans premisser, som om de hade slunkit med av gammal vana."

Sommarlek hade antagits till filmfestivalen i Venedig 1951, men SF drog tillbaka den med hänvisning till att man ville testa den på en svensk publik först. (Den visades året därpå, men vann inga priser.) Filmens enda priser var Svenska Filmsamfundets hedersdiplom till Bergman 1951 och dess plakett till Maj-Britt Nilsson året därpå. Trots dess brist på internationella utmärkelser blev den småningom vederbörligt uppmärksammad, men på allvar först efter Bergman blivit en hallmärkt auteur. En viktig roll spelade här det franska cinematekets retrospektiv i Paris 1958 (det var först då Sommarlek fick fransk distribution). I samband med det skrev Jean-Luc Godard en hyllningsartikel i Cahiers du cinéma. Trots att Sommaren med Monika, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet och Smultronstället då hade visats är det Sommarlek fransmannen uppehåller sig mest vid:

I filmhistorien finns det en handfull filmer man gärna recenserar med bara dessa ord: -Vackrare film finns inte! - Högre betyg kan man inte ge. [...] En handfull filmer, sa jag, plus en till, för Sommarlek är den vackraste av dem alla. [...] I stort sett finns det två slags filmskapare. De som stirrar i marken och de som ser rakt fram. De första måste titta upp i ett för att se vad som händer omkring dem, låta blicken svepa från vänster till höger för att överblicka allt. De ser. De andra ser ingenting, de tittar och fäster blicken på just den punkt som intresserar dem. Hos de första kommer bilden att vara luftig, flytande (Rossellini) och hos de senare på millimetern (Hitchcock). Hos de förstnämnda finner man antagligen mycket disparata bilder, oerhört styrda av ögonblickets ingivelse (Welles) och hos de senare oerhört precisa kamerarörelser med ett eget värde i rummet (Lang). Bergman hör snarare till den första kategorin, den fria filmen, Visconti till den andra, den rigida filmen. [...] Scenen i [Viscontis] Vita nätter är sublim med stora snöflingor fallande kring båten som Maria Schell och Marcello Mastroianni färdas i. Men denna sublima scen är ingenting mot den i Till glädje med den gamle dirigenten som ligger utsträckt i gräset och tänker när han ser Stig Olin kasta förälskade blickar på Maj-Britt Nilsson i vilstolen: 'Hur kan man återge något så vackert!' Jag beundrar Vita nätter men jag älskar Sommarlek.

I USA fick filmen premiär 1954. I den första versionen av vad som skulle få den lätt skabrösa titeln 'Illicit Interlude', hade distributören frimodigt och självsvåldligt klippt in lösryckta nakenscener inspelade vid en nudistkoloni på Long Island. Hur märkligt det än kan låta, var det ett öde som med ännu större kraft skulle drabba Sommaren med Monika strax därefter.

Sommarlek hör knappast till Bergmans mest kända filmer, men dess upphovsman värderar den högt: "För mig är Sommarlek en av mina viktigaste filmer, fast den kanhända utåt verkar väldigt passé. För mig är den inte det. Där tyckte jag för första gången att jag fungerade på egen hand med en egen stil och gjorde en alldeles egen film, som såg ut på ett alldeles eget sätt som ingen annan kunde göra efter mig."

Distributionstitlar

Un' estate d'amore (Italien)
Illicit Interlude (USA)
Jeux d'été (Frankrike)
Juegos de verano (Spanien)
Juventud, divino tesoro (Uruguay)
Kesäinen leikki (Finland)
Letni sen (Polen)
Einen Sommer lang (Västtyskland)
Sommerleg (Danmark)
Sommerlek (Norge)
Summer Interlude (Storbritannien)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: Svensk Filmindustris filmlaboratorium
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Smink: Firma Carl M. Lundh AB
Förlaga: Mari (Berättelse)

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 95
Censur: 078.574
Datum: 1951-04-02
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2635meter

Censur: 078.574
Datum: 1952
Längd: 2610meter

Censur: 078.574
Datum: 1963
Längd: 2610meter

Urpremiär: 1951-10-01, Röda Kvarn, Stockholm, Sverige, 95 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1950-04-03-1950-05-04) (1950-05-24-1950-06-18)

Filmstaden, Råsunda, Stockholm
Dalarö-Rosenön, Haninge
godset Sandemar, Haninge
Saltsjöbaden, Nacka
Blasieholmskajen, Stockholm

Musik

Titel: Svansjön. Svanarnas dans Alternativ titel: Lebedinoe ozero, op. 20
Kompositör: Pëtr Tjajkovskij (1877)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Svansjön. Pas de deux Alternativ titel: Lebedinoe ozero, op. 20
Kompositör: Pëtr Tjajkovskij (1877)
Dansare: Gun Skoogberg, Göte Stergel
Kommentar: Instrumental.

Titel: Coppélia ou La fille aux yeux d'émail. Mazurka Alternativ titel: Coppelia eller Flickan med emaljögon. Mazurka
Kompositör: Léo Delibes (1870)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Nynning
Kompositör: Eskil Eckert-Lundin
Sångare: Maj-Britt Nilsson

Titel: Impromptu, piano, nr 4, op. 66, ciss-moll Alternativ titel: Fantaisie-Impromptu
Kompositör: Frédéric Chopin (1834)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Nötknäpparen. Blommornas dans Alternativ titel: Casse-Noisette. Valse des fleurs
Kompositör: Pëtr Tjajkovskij (1892)
Dansare: Gun Skoogberg
Kommentar: Instrumental.

Titel: Svansjön. Vals Alternativ titel: Lebedinoe ozero. Vals
Kompositör: Pëtr Tjajkovskij (1877)
Kommentar: Instrumental.

Marie: Jag tror inte gud finns. Och om han finns, så hatar jag honom.

Balettmästare: Tror du inte jag begriper, kära Marie. Du vågar inte sminka av dig, och du vågar inte vara sminkad.

Balettmästare: Du dansar, punkt. Det är din formel, håll dig till den, annars går det illa. Titta dig i spegeln ska du se, vad löjlig du ser ut, det gör jag med förresten.

Balettmästare: Unge man, vet ni att jag kan trolla er till en sockerbit i mitt morgonkaffe. Så akta er.
David: Vet ni, gamle man, att jag kan trolla bort er begåvning, er hemlighet, ert anseende och er sociala ställning. Jag skriver nämligen i tidningarna.

Texten avslöjar filmens slut.

Det är en solig höstdag i Stockholm. På Operan förbereds generalrepetition på baletten ''Svansjön''. Den unge journalisten David Nyström gör ett fåfängt försök att ta sig förbi sceningångens vaktmästare i avsikt att träffa prima ballerinan Marie, som han är tillsammans med. Vid tillfället anländer ett paket till Marie.

Paketet innehåller en dagbok. Den skrevs en sommar tretton år tillbaka i tiden av en nybliven student, Henrik, som Marie träffade och förälskade sig i. Då var hon bara femton år.

På grund av ett tekniskt fel måste balettrepetitionen uppskjutas till kvällen. Marie lämnar teatern och stöter ihop med David; han har väntat på henne. Hon föreslår att de skall gå hem till henne, men David kan inte för tidningsarbetets skull och på kvällen, då David vill, måste Marie vara tillbaka på teatern. De skiljs bittra och missmodiga.

Promenerande längs kajen beslutar sig Marie att ta en båt till skärgården. Färden blir en resa i minnenas värld. Den sommaren hon mötte Henrik stod hennes beskyddare Farbror Erland i kulissen och väntade på henne. Men också Henrik, ensam och blyg, ett skilsmässobarn med studierna bekostade av en barnlös, känslokall faster. På skärgårdsbåten kommer hon och Henrik i samspråk.

Så inleds deras bekantskap. Om somrarna bor hon hos Farbror Erland och Tante Elisabeth; de har tagit hand om henne efter moderns död. Henrik vistas inte långt därifrån på en annan ö. Farbrodern vill göra henne till sin älskarinna. Marie tar hans närmanden från den lekfulla sidan. Det är Henrik hon fäster sig vid, och en kväll då Erland halvt berusad berättat om sin dyrkan av Maries mor, en firad skådespelerska, hur hon en gång dansade ensam för honom, tar Marie Henrik till sig i sin kammare och de tillbringar natten tillsammans. En tid av skimrande sommardagar följer, då de lever i den första stora kärlekens tecken.

När Marie går av båten vid landstället råder grå höststämning. En spökfigur passerar; det är Henriks faster. I den övergivna skärgårdsvillan finner hon Erland. Det framgår av deras samtal att de haft ett förhållande och att farbrodern sänt henne dagboken.

Åter i sina minnen kommer Marie ihåg hur Henrik en gång lämnade henne, sårad över att inte ha någon del i hennes karriär. Hon söker honom och träffar fastern i sällskap med en präst. Fastern uttalar sig föraktfullt om Henrik och hans far, påstår sig lida av cancer men lovar att överleva dem alla, också Henrik. Marie och Henrik försonas och tillbringar en tid av lycka i lekstugan vid sjön, där Marie huserat många somrar som barn.

Sommaren lider mot sitt slut. Det börjar bli höst i luften. Marie grips av en obestämd ångest. En dag hoppar Henrik från badklippan på ett ställe där det är grunt. Han skadar sig svårt och dör på sjukhus. Erland tar hand om dagboken då han i sällskap med Marie lämnar den döde.

Maries tro på livet har krossats. Förlamad i sina känslor och ensam med sin sorg ger hon sig åt farbrodern. Han tar henne med på en utlandsresa.

Den tillfälliga ledigheten från arbetet har löpt ut. Marie är tillbaka i sin loge. David kommer på besök mitt under ett personligt samtal mellan Marie och balettmästaren om de ögonblick då människan varken vågar leva eller dö och om konstens disciplin som överlevandets enda beständiga princip. David känner sig utanför och finner inte de rätta orden. Marie är trött och säger att hon vill göra slut, men när hon kör iväg David kallar hon honom Henrik, och han får med sig dagboken som nattlektyr för att de sedan skall kunna talas vid ''riktigt, för första gången''.

Premiären på baletten blir en succé. David finns där, väntande på henne. Hon ser att han börjar förstå vem hon är och att på andra sidan av den djupa sorgen finns det en möjlighet för dem att leva tillsammans. Lyckligt låter hon sig omfamnas.