Långfilm, 1961

Såsom i en spegel

I gudstrilogins första del använder författare av triviallitteratur dotterns psykos som romanstoff.

" [...] en kärv föreställning om hur den gud ser ut som jag försöker materialisera."

Ingmar Bergman i Arbetsbok 18

Om filmen

Embryot till det som skulle komma att bli Såsom i en spegel återfinns som en anteckning på sista sidan i regimanuset till Bergmans föregående film Jungfrukällan. Texten inleds med orden: "TAPETEN. Hon som är liten och får berättelse om rummet med den hemlighetsfulla tapeten. Så upplever hon det en dag."

Jungfrukällan, arkivmaterial, b024000166 — Sista sidan av regimanuset till Jungfrukällan.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Den åsyftade Karin kom att spelas av Harriet Andersson. Titelrollen i Sommaren med Monika hade redan gett Anderssons hennes stora genombrott, men förevarande komplexa gestalt blev karriärens andra genomslag. Gunnar Björnstrand spelade hennes far som använder dottern psykos som romanstoff. Max von Sydow spelade hennes äkta man. Av kammarspelets totalt fyra skådespelare var Lars Passgård definitivt den mest oprövade. Blott arton år gammal hade han att förhålla sig till en död moder; en frånvarande, suicidal fader och en sinnessjuk storasyster som dessutom förgriper sig på honom.

Såsom i en spegel, Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson — Bergmans tanke om konstnären som kannibal återkommer i Davids (Gunnar Björnstrand) utnyttjande av dottern Karins (Harriet Andersson) psykos som romanstoft.

© AB Svensk Filmindustri

Såsom i en spegel betecknas vanligen som den första delen i Gudstrilogi, där Nattvardsgästerna och Tystnaden utgör de båda andra delarna. Filmen var Bergmans andra fullödiga samarbete med Sven Nykvist och den första filmen att spelas in på Fårö. Det var just Nykvist som rekommenderade Bergman ön.  

Vid en visning av filmen på Filmhuset i Stockholm 2007 kommenterade Harriet Andersson inspelningen av filmen: "På den tiden fick exteriörerna ta sin tid, vilket också märks. Det förekommer några vansinnigt långa åkningar, vilket krävde ett omfattande rälsbygge. Nuförtiden springer de med de här små kamerorna; tacka fan för att de inte behöver någon räls då."  

Såsom i en spegel, bakombild, Bergman m fl — Gruppporträtt av filmteamet under inspelningen av Såsom i en spegel på Fårö.

© AB Svensk Filmindustri

Såsom i en spegel var Sveriges bidrag till Biennalen i Venedig 1962. Samma år belönades filmen med en Oscar i kategorin bästa utländska film. 

Inspirationskällor

I Bilder skriver Bergman om filmens tillkomst:

När filmen var på planeringsstadiet och hette ’Tapeten’ skrev jag såhär i min arbetsbok: ’Den ska bli en historia på tvären och inte på längden. Hur fan det nu ska gå till.’ Anteckningen är från nyårsdagen 1960 och även om det är konstigt uttryckt förstår jag precis vad jag menar: en film som ska gå in i en oprövad djupdimension. 

Arbetsboken (mitten av mars):

’Det är en gud som talar till henne. Hon är ödmjuk och underdånig mot denna gud som hon tillber. Gud är både mörk och ljus. Ibland ger han henne obegripliga tillsägelser, dricka saltvatten, döda djur och så vidare. Men ibland är han kärleksfull och ger henne starka upplevelser, även sexuella. Han nedstiger och förklär sig till Minus, hennes yngre bror. Samtidigt tvingar guden henne att avsvärja sig äktenskapet. Hon är bruden som väntar sin brudgum och hon får inte förorena sig. Hon drar in Minus i sin värld. Och han följer henne villigt och med iver eftersom han befinner sig i pubertetens gränsland. Guden misstänkliggör och misstecknar Martin och David för att varna henne. Däremot utrustar han Minus med de märkvärdigaste egenskaper.’

Vad jag ville, djupast sett, var uppenbarligen att skildra ett fall av religiös hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken.

Martin, den äkta mannen, ger sig i kamp med denna gud för att vinna tillbaka Karin till sin värld. Men eftersom han är en påtaglighetsmänska måste hans ansträngning vara utsiktslös.

Det står vidare i arbetsboken:

'En gud nedstiger i en mänska och tar sin bostad i henne. Först är han bara en röst, en tung vetskap eller en befallning. Hotfull eller vädjande, frånstötande men också eggande. Så ger han sig alltmer tillkänna och mänskan får pröva gudens styrka, lära sig älska honom, offra till honom, tvingas till den yttersta hängivenheten och den fullständiga tomheten. När denna tomhet uppnåtts tar guden sin mänska i besittning och utför sina värv genom hennes händer. Han lämnar henne sedan tom och utbränd och utan möjlighet att längre leva i världen. Det är detta som sker med Karin. Och gränslinjerna som hon måste överskrida är tapetens sällsamma mönster.   Här finns parallellt med de vackra orden en kärv föreställning om hur den gud ser ut som jag försöker materialisera.'

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Svensk filmdatabas.

Pär Rådström i Bonniers Litterära Magasin:

'Min uppgift är att recensera film. En del film är konst. Ingmar Bergmans film Såsom i en spegel är konst. Och kan alltså recenseras som vore den konst. Låt mig då bara säga att författaren till konstverket uppenbarligen skäms för sitt konstnärskap. Att detta i viss mån skrämmer hans konstnärskap men att det också ger det dess spänning. Problemet är synbarligen olösligt.'

Artur Lundkvist i Chaplin:

Hur långt har Bergman klart för sig vad han uttryckt eller velat uttrycka med sin film? Det ser ut som om han i det längsta litade till ingivelsen, till konsten som självuppbärande magi. Men sen drar han över den ett mått av mer eller mindre vilseledande rationalisering, utvändiga tillrättalägganden, kanske i syfte att inte förråda för mycket om sig själv. Denna bristande genomlysning av sina egna bevekelsegrunder tycks ge honom den skuldkänsla mot konsten som han ständigt återkommer till. Processen förefaller höra intimt ihop med hans produktiva villkor, en fruktbar mörkläggning av drivkrafterna som ofta märks hos honom som ett drag av kvardröjd "pubertetsneuros". Oklarheten om innebörd och syften bidrar ofta att göra Bergmans filmer oroande och intressanta, eggande provokativa just genom sin mångtydighet. Det är hans konstnärliga dilemma som både för honom framåt och riskerar att dra ner honom, som både utgör hans styrka och hans svaghet.

"Den kan inte mätas med de vanliga filmmåtten. Men man kan säga att den är Bergmans väsentligaste film, slutpunkten i en lång karaktärsutveckling."
Robin Hood i Stockholms-Tidningen

Distributionstitlar

À travers le miroir (Frankrike)
Como en un espejo (Spanien)
Kuin kuvastimessa (Finland)
Som i et speil (Norge)
Wie in einem Spiegel (Tyskland)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk): Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (köpvideo): Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Inspelningstitel: Tapeten

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 89

Censur: 098.168
Datum: 1961-10-04
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2445 meter

Urpremiär: 1961-10-16, Fontänen, Stockholm, Sverige, 89 minuter
Spegeln, Stockholm, Sverige

Inspelningsplats

Sverige
Filmstaden, Råsunda
Fårö

Musik

Titel: Svit, violoncell, BWV 1008. Nr 2, d-moll. Sats 4 (Sarabande)
Kompositör: Johann Sebastian Bach (1720)

Karin: Jag tycker också att hon är rätt söt, fast lite tjock, är hon inte?
Minus: Och så har hon långt hår, ända ner...
Karin: Ja, hon ser inte krånglig ut.

Karin: Ja vet du, det är konstigt, men sen sjukdomen har jag fått så känslig hörsel. Det var kanske elchockerna, jag vet inte.

Karin: Lilla Kajsa. Det säger du alltid. Lilla Kajsa. Är jag så liten eller är det sjukdomen som gjort mig till ett barn?

Martin: Du jagar ämnen. Din dotters sinnessjukdom, jävlar vilket uppslag!

Martin: Du är tom och skicklig. Nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknad. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in gud i det sammanhanget. Han måste bli outgrundligare än nånsin.

David: Jag vet inte om kärleken bevisar guds existens, eller om kärleken är gud själv.
Minus: För dig, är kärleken och gud samma sak.
David: Jag vilar min tomhet och min smutsiga hopplöshet i den tanken.

Texten avslöjar filmens slut.

Filmen tilldrar sig under ett dygn på en ö. I inledningen kommer fyra människor upp på stranden efter ett bad i havet. De fyra är: David, romanförfattare, nyss hemkommen från Schweiz, änkling. Hans dotter Karin, som tidvis varit på sinnessjukhus, och är gift med Martin, som är läkare. Slutligen Davids sjuttonårige son, som kallas Minus.

Efter en argumentering om vem som skall lägga ut näten blir det de två fullvuxna männen, syskonen hämtar mjölken. Minus uttrycker sin avsky för kvinnor. Vid kvällsvarden berättar David att han snart reser till Schweiz igen, därefter skall han vara reseledare för en kulturdelegation i Jugoslavien. Nyheten mottas med en viss bestörtning, David tar fram gåvor till de andra. Det är uppenbart att han inte köpt dem i Schweiz utan på hemväg i Stockholm.

Syskonen uppför en av Minus skriven teaterpjäs om konstnärsrollen. Den handlar om en diktare som vägrar följa kärleken. I stället skriver han en dikt om den. Skådespelet berör David mycket illa. När natten faller sitter David ensam utanför huset.

När det blir gryning sitter David på sitt rum och rättar sitt romanmanuskript. Karin vaknar, går upp på vinden, uppför där en ritual av sexuell natur. David fortsätter att skriva, Karin kommer in i rummet, somnar där. Minus och David går ut för att ta upp näten, Karin vaknar, tjuvläser Davids dagbok, där han berättar om hur han kliniskt iakttar hennes obotliga sjukdom.

När David och Martin åker ut i båten berättar Martin vad Karin avslöjat för honom: dagboken. Martin anklagar David för känslokyla. David berättar då om sitt misslyckade självmordsförsök i Schweiz, hur hans bil stannade vid stupet, hur hans "tomhet" födde någonting som han har svårt att röra vid: "en kärlek - till Karin, Minus - och dig".

Under tiden har Karin fört upp Minus på vinden. Hon vill välja "det andra". Hon försvinner. Minus finner henne i ett vrak på stranden. Det regnar.

När Martin och David kommer hem efter båtturen söker Minus upp dem, för dem till Karin. Hon vill inte ha elchocker, hon vill inte leva i två världar, men Martin beställer ambulanstransport för henne. De börjar packa.

När Martin hämtar en huvudvärkstablett i köket försvinner Karin upp på vinden. De andra finner henne. Hon samtalar med "det andra". Hon vill vara ensam. Martin säger att det inte kommer någon Gud genom dörren som hon stirrar på. Man hör helikoptern komma.

De möts alla i vindstrappan, håller kvar henne, Martin ger henne en spruta. Hon berättar om dörren som öppnades, Guden som kom ut var en spindel. Den klättrade på henne, dess ögon var kalla och lugna. "Jag har sett Gud."

Karin förs bort i helikoptern. David och Minus samtalar, om kärleken som är i Gud, om Gud som är kärleken. Berättelsens avslutningsreplik är Minus: "Pappa talade med mig."