Långfilm, 1963

Tystnaden

Symbiotiska systrar plågar varandra på hotell där pojke irrar runt bland åldringar och dvärgar.

"Det är Bergmans första kompromisslöst personliga och i stil och berättargrepp homogena film."
Krzystof Kieslowski i Chaplin

Om filmen

I februari 1962 rapporterades det i pressen att Ingmar Bergman skulle göra ett uppehåll under ett år för att helt ägna sig åt att studera J. S. Bach. Hans hustru, konsertpianisten Käbi Laretei, skulle hjälpa honom med studierna. "En gång i livet måste man försöka förverkliga sin dröm", lär han ha sagt. Några Bachstudier på heltid blev det emellertid inte. Men i den film som han i stället kom att ägna sig åt – Tystnaden – skulle Bach spela en liten men viktig roll: när "Goldbergvariationer" spelas på radion i filmen bryts för ett ögonblick det känslomässiga och språkliga avståndet; det är den enda gången i filmen som rollfigurerna tycks nå varandra.

I sin bok om inspelningen av Nattvardsgästerna skriver Vilgot Sjöman om hur Bergman berättar om en ny filmidé: "Två kvinnor och en trettonårig pojke i en vilt främmande stad. Den äldre kvinnan får blodstörtning och de tar in på ett hotell. Ingmar förklarar att en del av materialet går tillbaka på en gammal radiopjäs, Staden. Annat är helt färskt och bygger på en dröm han drömde nu under sjukdomen i december."

I Bilder berättar Bergman om denna återkommande dröm: "[...] jag vistas i en gigantisk, främmande stad. Jag är på väg mot en del av staden där det förbjudna finns. Det är inte ens några skumma nöjeskvarter utan värre. Där är verklighetens lagar och det sociala livets regler upphävda. Allting kan hända och allting händer." 

 

 

Tjuvarnas bal, Göteborgs Stadsteater, Tore Lindwall, Harry Ahlin, Arne Nyberg, mfl, 1948

Hector (Tore Lindwall), Peterbono (Harry Ahlin) och Gustave (Arne Nyberg) samt okänd trumslagare.

Foto: Georg Cassirer © Göteborgs Stadsteater

 

En annan dröm från tiden verkar också ha fått gestaltning i filmen, om också helt kort. Under slutarbetet med Nattvardsgästerna skriver Bergman ner en dröm om en gammal gubbe som baxas runt i en sjukhuspark av fyra kvinnor. Under ansträngningen ramlar en av dem och ligger raklång på marken, de andra skrattar hejdlöst.

Åtminstone finns en kort hänvisning till en liknande incident i Tystnaden, när Anna och Ester talar om hur svårt det hade varit att bära kistan med deras döde far eftersom han var så hemskt tung. (Annars anmäler sig en långt senare film till jämförelse: Viskningar och rop.)

När Bergman fortsätter berätta om sin idé för Sjöman säger han att filmen ska utspelas i en öststat "med trupptransporter, rök och sot". Han funderar på inspelningsplats och fastnar vid Grenoble: "Minns den som sotig och läskig och kulturlös: ingen konsertsal, ingen teater, bara striptease."

Redan på detta tidiga stadium har han klart för sig att språket i filmen ska vara påhittat, men att han nog kan använda sig av sin hustrus modersmål, estniska som grund. Ett arbetsnamn på filmen var "Timoka", som är namnet på den stad där handlingen utspelas. Ur Bergman om Bergman: 

"Stadsnamnet Timoka såg jag i en bok som min dåvarande hustru hade. Hon är ju estniska. Det var en diktbok och där stod ordet 'Timoka' på en rad och utan att veta vad det betydde döpte jag staden till Timoka. Så frågade jag henne vad det betydde och då sa hon - estniskan har en massa kasus - att det betyder 'bödeln tillhörig'. Men annars var det ett rent påhittsspråk." 

De som Bergman presenterade sin idé var inte särskilt imponerade. Hans hustru, Kenne Fant och flera vänner avrådde honom från att göra filmen: "Men jag hade en väldig lust att göra den så jag gjorde den ändå."

Som vanligt gick skrivarbetet fort för Bergman och manuset är daterat till den 18 april 1962.


Inspirationskällor

Liksom idén till Nattvardsgästerna hade börjat med Stravinskys Psalmsymfoni började också Tystnaden med ett musikstycke: Bartóks konsert för orkester. Ur Bergman om Bergman: 

"Den ursprungliga tanken var att göra en film som arbetade efter musikaliska lagar och inte efter dramaturgiska. En film som fungerade associativt - rytmiskt med huvudmotiv och bimotiv. Vid själva uppbyggnaden tänkte jag musikaliskt mycket mera än vad jag hade gjort tidigare. Det enda som finns kvar av Bartók är egentligen själva början. Den följer på ett ganska nära sätt Bartóks musik med den där dova liggande tonen och sen det plötsliga utbrottet." 

Den för Tystnaden utlösande drömmen om att "sjunka in i en väldig stad, att försvinna i den, att uppleva den, att vara anonym i den" har han själv härlett till en novell av Sigfrid Siwertz. I Cirkeln från 1907 finns en berättelse som utspelas i Berlin med titeln "Den mörka segergudinnan" som "måtte ha träffat som ett skott rakt in i mitt mycket unga medvetande."

Det är lätt att se varför. Siwertz novell uppvisar en del likheter med den unge Bergmans eget författarskap. En ensam och grubblande ung man, på besök i en främmande stad, flanerar på boulevarder, går på bordell och mår allmänt dåligt. När han får besked om att modern avlidit, köper han en revolver och tar livet av sig. Miljöbeskrivningarna kunde vara hämtade från Tystnaden: "Över Friedrichstrasse hängde båglampsgloberna som en lång rad av vita månar på den violblå himlen, vars djup och klarhet dämpades av storstadens mattlysande dunstslöja. Över den dammiga asfalten, där annonser och spårvagnsbiljetter virvlade i hörnen, spydde kaféer och lyxutställningar sitt fräcka ljus."

Stadsmotivet, om än sällan använt i Bergmans filmer, har också varit återkommande för honom. "Före Tystnaden skrev jag en film som aldrig blev färdig. Den handlar om ett akrobatpar som förlorat sin partner och frusit in i en tysk stad, Hannover eller Duis­burg. Det är under slutet av andra världskriget. Under upprepade bombanfall destrueras deras förhållande. Här döljer sig inte bara Tystnaden utan också Ormens ägg." 

1951 skrev han vidare en radiopjäs med just namnet Staden. I en skiss till pjäsen skriver han: "Jag ser mig själv som en oändligt förminskad person stående i denna medvetandets knutpunkt vilken plötsligt antagit utseendet av en starkt trafikerad gatukorsning i någon stor och sotig fransk industristad. Själva staden ligger på höger flodstrand, fabrikerna och de nedlagda gruvorna på den vänstra. Det är sommarkväll, en het åsktung afton med kornblixtar över taken och mycket folk i rörelse."

Inspelningen

Inspelningen gjordes helt i Råsundaateljéerna och inleddes den 9 juli 1962.

Filmen, förklarade Bergman för Sven Nykvist, skulle visserligen vara drömlik men där fick inte förekomma några klichéer såsom softade bilder eller övertoningar. Utmaningen låg i att själva filmen skulle likna en dröm. Fotograf och regissör kom fram till att de skulle använda Eastman Double-X, en filmsort som kan framkallas till ett högt gammavärde. Efter den asketiska bildstilen i de två tidigare filmerna Såsom i en spegel och Nattvardsgästerna hade de nu bestämt sig för att vara betydligt mer hämningslösa. I Bilder beskriver Bergman det som "en cinematografisk vällust som jag fortfarande upplever med glädje. Det var helt enkelt vansinnigt roligt att göra Tystnaden." 

Nykvist minns också inspelningen som "rena lekstugan" jämfört med prövostenen Nattvardsgästerna. Men det var också nu som Bergman och Nykvist hade sitt enda riktiga gräl någonsin. Nykvists mor var döende och under upptagningen av filmens första scen i tågkupén fick han ett telefonsamtal från sjukhuset om att slutet nog var nära.

Ur Vördnad för ljuset: 

Jag blev givetvis upprörd och gick fram och avbröt Ingmar när han repeterade med skådespelarna, något man absolut inte fick göra. Ingmar blev rasande. Jag förklarade vad det handlade om.

 – Du understår dig inte att ge dig iväg nu - mitt under inspelningen! Går du nu, din jävel, kan du hälsa hem för gott, skrek Ingmar.

– Om du kallar mig för jävel när min mor ska dö, då kommer jag verkligen inte tillbaka, sa jag och gick min väg.

Under eftermiddagen kom Nykvist ändå tillbaka, och Bergman bad om ursäkt. Men med tillägget: "Du ska veta, Sven, det viktigaste är ändå alltid det som lever kvar. Det som finns på vita duken. Det finns ingenting annat för dig."

Resultatet blev i alla fall en av Bergmans och Nykvists fotografiskt mest enastående filmer. Om än inte lika anslående som till exempel de för fotot oscarbelönade Viskningar och rop och Fanny och Alexander, så måste scener som den i tågkupén eller några av dialogerna mellan Anna och Ester vid hotellrummets fönster ha varit oerhört komplicerade, vad upphovsmännen än påstår.

Huvudrollerna spelades av Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom. Den senare gjorde här sin största filmroll för Bergman; hon hade varit en viktig del i skådespelartruppen sedan Don Juan på Malmö Stadsteater 1955 och haft mindre roller i till exempel Det sjunde insegletJungfrukällan och Nattvardsgästerna, men detta var hennes första huvudroll.

Thulin var en av Bergmans mest använda aktriser, med stora roller i de flesta filmer sedan Smultronstället. En intressant omständighet är att hennes rollfigurer blev gradvis mindre attraktiva: från den eleganta Marianne i Smultronstället spelade hon androgyn i Ansiktet, snorig och eländig skolfröken i Nattvardsgästerna och nu en bitter, kompulsivt onanerande dödssjukling. Senare skulle hon spela andra otäcka roller som ett uppvaknat lik i Vargtimmen, den självstympande Anna i Viskningar och rop eller aktris på dekis i Efter repetitionen. Någon gång har han uttryckt en viss svartsjuka över att den vackra Thulin var gift med Harry Schein, men om det har något med saken att göra är svårt att veta.

Bergman var hur som helst nöjd med deras insats. I Bilder skriver han: "Aktriserna var dessutom begåvade, disciplinerade och nästan alltid på gott humör. Att Tystnaden på sätt och vis blev deras olycka är en annan historia. Filmen gjorde att de blev internationellt heta filmnamn. Och utlandet behagade som vanligt miss­förstå deras begåvningars egenart." 

Annas son Johan spelades av Jörgen Lindström. Han skulle även medverka i Bergmans nästa film Persona, liksom i Mai Zetterlings Nattlek. Drygt tjugo år efter premiär på Tystnaden intervjuades han i Aftonbladet apropå en TV-visning, då var han trettiotre år och arbetade bakom disken på ett filmlaboratorium i Stockholm. Han sade sig inte minnas så mycket av inspelningen mer än att Bergman var "en snäll farbror" och att Gunnel Lindblom "hade en så häftig bil – en svart Cadillac. Det var bilen som var det spännande med henne."

Den gamle våningskyparen spelades av den åldrige Håkan Jahnberg, tidigare premiäraktör på Göteborgs Stadsteater. Han hade problem med att minnas sina repliker på Bergmans påhittade språk och kom överens med regissören att tillgripa sin i barndomen förvärvade förmåga att prata baklänges. Den uppmärksamme åskådaren kan höra att Jahnbergs repliker är en barnramsa om "Haderittan" som satt på taket men ramlade ner och slog ihjäl sig. Fast baklänges.


Efterspel

Inspelningen avslutades den 19 september 1962.

"När Kenne [Fant] och jag hade kört filmen tillsammans första gången så sa jag till Kenne: 'Ja, en sak ska du ha klart för dig och det är att den här filmen kommer folk inte springa bena av sig för att se.' Där ser man hur pass man kan missbedöma situationer, för det var precis vad folk gjorde." Frågan är varför folk strömmade till.

Efter premiären i september 1963 tävlade pressen – med rubriker som "Moralchock" eller "Indignation och avsky inför Bergmanfilmen" – om vem som kunde citera de mest chockerade åskådarna. Den kristna tidningen Dagen var hårdast i omdömena och även om ingen dess medarbetare själv sett filmen hade de "läst åtskilligt" och visste att berätta att filmen inte bara visade intima scener "utan även andra avarter såsom flickors självbefläckelse". Pastor John Hedlund sammanfattade: "Om Satan förskapar sig till en ljusets ängel aldrig så konstnärligt, så är det Satan i alla fall".

Filmcensuren Statens Biografbyrå hade lämnat filmen oklippt, varvid en skyddskonsulent i fångvårdstyrelsen och en komminister i Bromma församling anmälde Biografbyrån för Justitieombudsmannen, efter ett påstått uttalande av den vikarierande censurchefen Torsten Eklund: "Hur skulle det tas om vi började röra vid Bergman [...]" "Det är inte rimligt", anförde anmälarna, "att skicklig regi och klippning ska få ursäkta ett innehåll som varje normal människa måste inse är förråande."

En bestickande omständighet som blev föremål för en egen debatt, var att filmen lämnats in för granskning när den ordinarie censurchefen hade semester. Den ordinarie direktören Erik Skoglund hade tidigare frågat Svensk Filmindustri när filmen skulle lämnas in, och när svaret blev "inte förrän i höst" reste han lugnt bort på sin sommarledighet. Emellertid ändrades SF:s planer och filmen anmäldes för granskning under sommaren. Efter premiären lät Skoglund förstå att han, om han varit i tjänst, skulle ha reserverat sig mot beslutet." SF:s VD Kenne Fant tillbakavisade bestämt påståendet om att Biografbyrån vilseletts med en rad förklaringar som också godtogs av Skoglund.

Tystnaden blev till och med föremål för riksdagen, när riksdagsledamoten Birger Isacson (Högerpartiet) interpellerade till ansvarige statsrådet om varför censuren successivt höll på att liberaliseras. Han anförde att ungdomar "klipper ihop" Tystnaden till en kvalificerad pornografisk film och genomlider transportsträckor "för att få se de ohöljt sexuella scenerna, inslagen av perversitet och sjuklig ruskighet."

Av alla insändare i ämnet (bland annat kallades Bergman för "en vanlig simpel fönstertittare") förtjänar signaturen "Barnkär" att citeras: "Tack Ingmar Bergman för den verkligt stimulerande filmen 'Tystnaden'! Mitt äktenskap har i fem år varit barnlöst. Sedan min hustru och jag sett 'Tystnaden' kunde vi dock till vår oerhörda glädje konstatera att vi nu väntar tillökning. Vi skall aldrig glömma denna underbara film."

Resultatet av all denna uppståndelse blev som väntat att Tystnaden blev SF:s största succé dittills. Det skulle dröja till den omåttligt populära TV-serien Scener ur ett äktenskap innan Bergman fick en lika stor publik, och det till sin kanske dittills mest svårtillängliga film. En spännande detalj för fotbollsintresserade är att när det legendariska italienska laget AC Milan var i Sverige för att spela vänskapsmatch mot IFK Norrköping i november 1963 bussades hela laget till Röda Kvarn i Stockholm för att se den omtalade filmen. Deras svenske tränare Nisse Liedholm agerade tolk. Milan-spelarna tyckte mycket om filmen, inte minst regin och fotot och i synnerhet Ingrid Thulins agerande. Sexscenerna ansåg man dock vara "i starkaste laget"

Den internationella lanseringen kantades av liknande uppståndelse och följaktligen blev den också en exportsuccé för SF. På gott och ont lanserades Tystnaden som en halvpornografisk film; I USA citerade affischen New York Daily News recension: "On incest, self-defilement and nymphomania, this Bergman latest is the most shocking film I have ever seen. I couldn't believe my eyes." I New York hade filmen också premiär på bland annat biografen Rialto, känd för sina stripteaseföreställningar.

I Argentina dömdes filmens distributör Juan Antonio Muruzeta till ett års fängelse villkorligt. I domskälet anfördes bland annat att "den moderna konsten använder sig av det fula, det oerhörda, det anormala, och upplyfter det till skönhetens plan; den traditionella harmonien och sinneslugnet såsom ortodoxa konstnärliga effekter ersättes i vår oroliga värld av i dag med dissonans och förvirring, som får tjäna som rekreationsmedel." Sammanfattningsvis fanns, menade domen, åtminstone tre scener som var "motbjudande även för den mest liberalt inställda publik".

Konstens frihet känner dock inga gränser och en begåvad entreprenör i filmbranschen satte i stället upp filmen i Colombia, Uruguay, cirka 30 kilometer från Buenos Aires. I Uruguay fick filmen nämligen visas ocensurerad och hugade argentinare erbjöds en paketbiljett med båtresa och Tystnaden. Filmens skandalstatus blev emellertid kortvarig. Några år senare skulle betydligt mer avancerade svenska sexskildringar orsaka nya stormar och nya publiksuccéer, och med filmer som Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul blev Tystnaden plötsligt tam i jämförelse.

När Bergman långt senare såg om sin film var han i stort sett nöjd. I Bilder skriver han:

När man ser Tystnaden idag måste man nog konstatera att den i ett par avsnitt har litterär slagsida. Det gäller i första hand uppgörelserna mellan systrarna. Den avslutande och en aning räddhågade dialogen mellan Anna och Ester är också obehövlig. I övrigt har jag inga invänd­ningar. Jag kan se detaljer som vi hade kunnat göra bättre om vi haft mer pengar och mer tid: en del gatu­scener, varietéavsnittet och så vidare. Men vi gjorde vad vi kunde för att göra scenerna begripliga. Ibland kan det rent av vara en fördel att inte ha för mycket pengar.

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Ingmar Bergman, "Anteckningar till Staden", Röster i Radio, 1951.
  • Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, Bergman om Berg­man (Norstedts, Stockholm 1970).
  • Sven Nykvist, Vördnad för ljuset: om film och människor, red. Bengt Forslund, (Stockholm: Bonnier, 1997).
  • Sigfrid Siwertz, "Det mörka segermonumentet" i Cirkeln (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1907).
  • Vilgot Sjöman, L-136: dagbok med Ingmar Bergman, (Stockholm: Norstedt, 1963).
  • "Argentinsk producent dömd för Tystnaden", Stockholms-Tidningen, 11 november 1964.
  • "Argentinarna gör båtresor till Tystnaden", Stockholms-Tidningen, 17 februari 1964.
  • "Rättvisans gudinna på bio", Expressen, 4 december 1964.
  • "Biografbyrån JO-anmäld för oklippta 'Tystnaden'", Dagens Nyheter, 28 oktober 1963.
  • "Planerade att inkalla psykiatrisk expertis", Dagens Nyheter, 31 oktober 1963.
  • "Tystnaden i riksdagsdebatten: Högerman till skarpa angrepp", Stockholms-Tidningen, 4 december 1963.
  • "Tystnaden - vilket liv det blev", Aftonbladet, 22 september 1984.
  • Svensk filmdatabas.
  • Krzystof Kieslowski, "Tystnadens gåta", Chaplin, nr 5, 1994.
  • Svensk filmdatabas.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi och manus
  • Sven Nykvist, Foto
  • Ulla Ryghe, Klippning
  • Katinka Faragó, Scripta
  • P.A. Lundgren, Arkitekt
  • Marik Vos, Kläder
  • Börje Lundh, Smink
  • Gullan Westfelt, Smink
  • Karl-Arne Bergman, Rekvisita
  • Lennart Blomqvist, Byggledare
  • Ivan Renliden, Musik
  • Stig Flodin, Ljudtekniker
  • Evald Andersson, Specialeffekter, ljud
  • Olle Jakobsson, Mixning
  • Gerhard Carlsson, Elektriker
  • Lars-Owe Carlberg, Inspelningsledare
  • Allan Ekelund, Produktionsledare
  • Rolf Holmqvist, B-foto
  • Bo Leverén, B-ljud
  • Tage Sjöborg, B-ljud
  • Bertha Sånnell, Sömmerska
  • Lenn Hjortzberg , Regiassistent
  • Lars-Erik Liedholm, Regiassistent
  • Ingrid Thulin, Ester, översättare
  • Gunnel Lindblom, Anna, Esters syster
  • Birger Malmsten, barkyparen
  • Håkan Jahnberg, våningskyparen
  • Jörgen Lindström, Johan, hennes son
  • Eduardo Gutiérrez, dvärggruppens impressario
  • Lissi Alandh, kvinnan i varietélokalen
  • Leif Forstenberg, mannen i varietélokalen
  • Eskil Kalling, barägaren
  • Carl Andersson, bargäst
  • Olof Huddén, tågkonduktören
  • Claes Esphagen, mannen med stegen i hotellkorridoren
  • Kotti Chave, ena officeren i tågkupén
  • Kristina Olausson, stand
  • Nils Waldt, biografkassören
  • Birger Lensander, biografvaktmästaren
  • Olof Widgren, den gamle i hotellkorridoren
  • P A Lundgren